Avelsledarens reflektioner efter 10 dagar med det svenska landslaget i Schweiz
Nyss hemkommen ifrån VM i Schweiz känner jag en lust att skriva av mig en sammanfattning om mästerskapet och lagets prestationer. Detta är sjunde gången jag är med i en lagledning på ett VM och inledningsvis måste jag erkänna att jag aldrig tidigare har upplevt en lika stark laganda, uppmuntrande stämning och känsla av samhörighet mellan alla ryttare i laget. Det är jag övertygad om att är en viktig faktor för att alla ryttare ska ha bra förutsättningar för att prestera när det gäller! Sedan måste jag också erkänna att det känns som att vi är på väg mot nya tider när det gäller stämningen generellt, både mellan de olika länderna och mellan konkurrerande ryttare. Tidigare har det varit oerhört vanligt att lagledare har stått på kö utanför FEIF office under mästerskapen för att lämna in protester mot det ena och det andra, oftast mot någon ryttare i ett annat lag. Denna gången lämnades det endast in en enda protest och den handlade om att publiken hade stört ekipaget på banan, dvs. den var inte riktad mot någon ryttare i ett annat lag. Istället kunde vi se ryttare från olika länder hjälpas åt utanför banan, låna utrustning till varandra, stötta varandra under uppvärmning och trösta varandra när det inte hade gått bra. Det är för mig alldeles uppenbart att alla är för länge sedan trötta på trams. Ryttare som har ställt till med dramatik i rampljuset eller bakom kulisserna tolereras helt enkelt inte längre.
När det gäller prestationerna på plats från det svenska laget vill jag börja med avelsbedömningarna. Náttfari från Gunvarbyn (11 år), Garður från Segersgården (6 år) och Stáli från Skáneyland (5 år) höjde alla sina totalpoäng från sommarens avelsbedömningar. Náttfari (8,68) och Stáli (8,40) hamnade båda på andra plats i sina åldersklasser och trots Garðurs 5x 9,0 i ridbedömningen och den högsta totalpoängen av alla fyrgångare på mästerskapen räckte hans fyrgångsbedömning (8,28) endast till en fjärdeplats i åldersklassen. Mótor från Smedjan (7 år) gjorde en bra visning i tölt och trav och höjde skrittpoängen med en hel poäng från i våras, men lyckades tyvärr inte få till samma kraft i passen denna gången vilket resulterade i något lägre totalpoäng (8,33) än vad han hade innan och en fjärdeplats i åldersklassen. Mandla från Segersgården (6 år) fick mera eller mindre samma bedömning som hon hade i somras (8,08) vilket resulterade i en tredjeplats i åldersklassen. Alda från Sundabakka (5 år) gjorde en stabil och bra visning, men saknade gnistan och lättheten som fanns i henne på Margaretehof i våras. Det är inte bara att upprepa en toppenbedömning på en femåring och en enkelresa på 140 mil till visningsplatsen gör det definitivt inte lättare. Alda landade på totalpoängen 8,02 och en fjärdeplats i sin åldersklass.
Jag är mera än nöjd med resultaten för de svenska hästarna, samtliga hästar presenterade sig bra och var värdiga representanter för svenskt avelsarbete. Jag är även imponerad av engagemanget hos uppfödarna och ägarna av dessa hästar. De har värkligen satsat på sin avel och det har gett utdelning. Att det sedan fanns andra hästar som var till och med ännu bättre kan vi bara ta som motivation till att fortsätta att ge vårt yttersta till att föda upp världens bästa islandshästar! Allt som behövs är att vi skaffar oss flera ston i världsklass och betäcker endast med de absolut bästa hingstarna i världen. Jag är säker på att flera av hästarna vi såg på avelsbedömningen på VM i år kommer vi se på framtida världsmästerskap i kampen om medaljer i sporten, vilket är en bra påminnelse om att utan avel, ingen sport. Jag måste sedan också inflika att ryttarna på de svenska avelshästarna är i absolut högsta världsklass, deras engagemang och professionalitet både inför och under mästerskapen hade inte någonstans kunnat vara bättre. Hatten av för Sebastian Benje (Alda), Agnar Snorri Stefánsson (Náttfari och Stáli), Erlingur Erlingsson (Mandla och Garður) och Caspar Logan Hegardt (Mótor)!
Nu till sporten. Först och främst, stående ovationer för de svenska ungomdarna! Jag som är upptagen på avelsbedömningar under hela tävlingssäsongen har inte möjlighet att följa tävlingar i Sverige särskilt noggrant och kände därför inte så mycket till dessa ungdomar när vi landade i Schweiz. Men det blev tydligt för mig redan på första mötet med laget, dagen efter att vi kom till tävlingsplatsen att här hade vi ungdomar som har huvudet på rätt ställe! Alla med en tydlig plan för hur de ville förbereda sig och sin häst på plats, och höll sig till planen från start till slut. Och vilka nerver! Enormt synd om Hanna Holmström vars häst, Leistur från Toftinge, blev sjuk under resan och fick stanna kvar i Tyskland. Jag var dock både imponerad och glad över att Hanna kom ändå själv till tävlingsplatsen i Schweiz och var en del av laget.
Alicia Palm som vann VM guld i speedpass i Nederländerna för två år sedan kom tillbaka, målmedveten och enormt fokuserad med sin Ljúfa från Ekeholm och satte personbästa i speedpass med tiden 7,46 sekunder vilket var fjärde bästa tiden i en enormt stark tävling och en silvermedalj bland Young Riders. Hon tog även en fjärdeplats i 250 m pass YR med tiden 22,81 sekunder. Det var väldigt roligt att se Alicia och Ljúfa tillsammans på träningarna dagarna inför tävlingen och vittna den stora utvecklingen sedan jag såg dem sist i samma situation i Holland för två år sedan.
Tova Ivarsson, med nerver av stål, landade silvermedalj på sin Tinna från Raudhetta gård i 250m pass med tiden 22,76 sekunder, bronsmedalj i stilpass och även hon med personbästa i speedpass med tiden 7,73 sekunder. Enormt starka prestationer av Tova. En av höjdpunkterna på mästerskapen för mig var att vittna Tovas stenhårda nerver och mentala styrka när hon skulle in i boxarna i 250 m passen i ett lopp mot erfarna Hinrik Bragason från Island, det var något jag aldrig kommer glömma.
Molly Eriksson och Blikka frá Þóroddsstöðum landade en femteplacering i 250 m passen med toppentiden 22,87 sekunder, femteplats i speedpassen med 7,72 sekunder och fjärdeplats i stilpass. Inte illa pinkat att på ett sto som tidigare i sin karriär har varit något opålitlig, men nu tillsammans med Molly sätter varenda lopp och hamnar i topp 5 i alla grenar på ett världsmästerskap! Sånt händer inte av en slump, här har ni en ryttare som kan bli hur bra som helst!
Vi hade också med i laget fyrgångsekipaget Lilly Björsell och Börkur fra Kleiva som tävlade T1, T2 och V1. Där kan man snacka tävlingsmänniska! Med en tydlig plan från start till mål lyckades hon ta sig till flera finaler än någon annan i det svenska laget. Det var en riktig fröjd att se henne glänsa i T2 finalerna på den lösa tygeln där hon visade enorm säkerhet och förtydligade för oss alla vad ”Is i magen” betyder i själva verket. I någon krönika inför mästerskapen råkade Johan Häggberg antyda att hon kanske inte skulle varit med i laget, men jag skulle vilja påstå att efter Lillys prestationer på VM har hon skickat en tydlig hälsning till Johan: ”Up Yours”.
Sist, men absolut inte sämst, hade vi Tekla Petersson och Vatnadís från Noastallet, som tävlade stilpass, T2 och femgång. Här kan vi igen snacka tävlingsnerver, fokus och målmedvetenhet! Det är också tydligt att Tekla har utvecklats enormt mycket som ryttare sedan hon var med på VM för två år sedan. Med stort stöd från sin mentor, Agnar Snorri Stefánsson hade hon en tydlig plan och visste exakt vad och hur hon skulle göra varenda sekund hon satt på hästryggen. Hur det kan finnas så mycket tryck och kraft i inte större människa är ett forskningsprojekt i sig! Efter en något olycklig start i stilpass och T2 var det tydligt i Teklas blick när hon värmde upp inför femgångsuttagningen att nu var något stort på gång. Med ett klockrent program tog hon ledningen i femgången för Young Riders med poängen 6,90, vilket för övrigt hade också räckt till en 7:e plats och B-final bland seniorerna! Finalen i femgången reds i vänster varv, vilket verkade vara ett orosmoment för Tekla och Vatnadís. Men Tekla löste det galant och genomförde alla moment utan missar, även om det var i passläggningarna uppenbart att det var något svårare med övergången från vänster galopp till pass, men resultatet blev VM brons i femgång!
Som avelsledare har jag uttyckt oro över återväxten av ryttare i Sverige men efter detta mästerskap känner jag snarare att framtiden ser ljus ut. Nu gäller det bara att vi tar hand om dessa, och andra, unga och extremt begåvade ryttare och ser till att de får de förutsättningar som krävs för att de ska fortsätta att utvecklas till att bli senior ryttare i världsklass och inte minst att svenska uppfödare ”steppar upp” för att förse dem med hästmaterial i världsklass!
Bland seniorerna måste vi börja med världsmästar ekipaget Caspar Hegardt och Oddi från Skeppargården. De gjorde två kanon stilpass lopp som resulterade i poängen 7,50 och en 8:e plats. De gjorde också en bra uttagning i T2 som resulterade i poängen 7,23 och en 13:e plats. Femgångsuttagningen resulterade i poängen 6,73 och en plats i B-final, vilket inte är illa pinkat med en häst som knappt travar. I och för sig var det också en av domarna som ansåg att han knappt skrittade heller, vilket var en något pinsam prestation från den enskilda domaren. Efter femgången var det klart att det var bara Lena Maxheimer från Tyskland som kunde hota hans VM guld i femgångskombinationen. Lena behövde rida speedpass på 8,55 sekunder för att slå honom, något som hon trodde sig kunna göra och därför var beskedet på fredagen att hon skulle rida. Hon började dock tveka, hon ledde femgången efter uttagningen och kom fram till att hon inte ville riskera något och valde därför på lördag förmiddag att stryka sig ifrån speedpassen, vilket troligtvis var helt rätt beslut för hennes del, med facit i hand, då hon blev världsmästare i femgång dagen efter. Därmed var det klart att guldet var Caspars, han gjorde det: Försvarade VM guldet i femgångskombination! Han ville dock ändå rida speedpassen, han hade annars tävlat klart och hade inget att förlora och ville troligtvis njuta en sista gång på banan med sin Oddi från Skeppargården. I första loppet satte han ett personbästa i speedpass där Oddi sprang på 7,91 sekunder. I andra loppet firade Caspar VM guldet genom att rida Oddi med enhandsfattning och visade tydligt att det finns inget behov för att piska hästen genom loppet och satte igen ett nytt personbästa tillsammans med Oddi då de sprang på 7,85 sekunder! Vilken enorm prestation från Caspar, som är helt utan tvekan en av världens absolut bästa islandshästryttare.
Jamila Berg gjorde en väldigt stark tävling tillsammans med sin Toppur frá Auðsholtshjáleigu. För två år sedan tog de sig till A-final i T1 på VM men fick avbryta i finalen då Toppur inte var helt fräsch. Nu var däremot allt under kontroll, Toppur var frisk som en unghingst och Jamila sugen på revansch. Alla korten lades på en enda gren, det var A-final i T1 som var målet och inget annat. Det är inte bara att vara på ett stort mästerskap i nästan två veckor med en enda häst och starta i en enda gren. Det blir mycket väntetid och det är väldigt lätt att nerverna börjar skaka. Men inte i detta fallet. Jamila gjorde en enormt säker och välutförd uttagning i T1 vilket resulterade i poängen 7,93 och en femte plats efter uttagningen och plats i A-finalen. Väl i A-finalen var det tydligt att Jamila inte hade några planer på att komma sist! Jag kan inte minnas att jag har sett Toppur bättre än vad han var där i A-finalen. Det hela resulterade i en fjärde plats, efter tre enormt starka töltekipage. Eventuellt var detta för både Toppur frá Auðsholtshjáleigu och Oddi från Skeppargården slutet på deras långa och framgångsrika tävlingskarriärer och vilket avslut! Detta är i sådana fall vad som heter att gå ut med flaggan i topp!
Wictoria Gren och Kjarval fra Søtofte kan kanske anses ha kommit in i laget lite som en underdog, dvs. Wicky har tävlat mot Guðmundur Einarsson och Daníel Ingi Smárason och hemma i Sverige har hon hack i häl bakom dessa två. Nu vände hon på korten och satte två super bra stilpass lopp som resulterade i poängen 7,71, bästa svensk och dessutom 5:e bästa på världsmästerskapen! På SM var det Gummi Einarsson som vann stilpassen med 7,71 och Wicky kom tvåa med 7,50 så att här kan vi snacka om att toppa när det gäller! Enormt stark prestation av Wicky som levererade topp placering till Sverige.
James Bóas Faulkner var uttagen med sin Hálfmáni frá Steinsholti för tölt och fyrgång. Väl på plats i Birmenstorf syntes en väldigt motiverad James som tog omedelbart tag i det som behövde åtgärdas och hästen blev bättre och bättre för varje träning och toppade troligtvis under uttagningen i fyrgång. De fick poängen 7,77 i uttagningen i T1 och 7,40 i fyrgång vilket räckte till B-final i båda grenar. I båda grenar levererade han program som var en klar förbättring mot det som de presenterade på SM i juli så att här kan vi också snacka om att toppa på rätt tidpunkt. Ekipaget var bättre nu än vad jag har någonsin sett dem tidigare och jag har full tro på att dessa två kommer även vara starka kandidater på en landslagsplats om två år och kommer då eventuellt ha potential att vara med i matchen om medaljerna!
Johanna Asplund kom in i laget i sista minuten med sin Boði från Åleby för att tävla i femgångsgrenar. Det gick inte riktigt som planerat i stilpassen vilket resulterade i att chanser på en kombinationsmedalj bedömdes där och då som något svaga och att det skulle vara smart att skippa tölten och satsa istället helhjärtat på femgången. Johanna och Boði satte ett riktigt bra femgångsprogram vilket gav poängen 6,63 och endast bråkdelar utanför en plats i B-finalerna. Det är svårt att blicka tillbaka och peka på vad Johanna hade kunnat göra bättre. Något försiktig ridning i ca 10 sekunder, dvs. i första loppet i stilpassen, var det som avgjorde att hon inte var med i matchen om en placering i femgångskombinationen och det vet vi alla att är lätt hänt i första start på ett världsmästerskap. Efter det gjorde enligt min bedömning Johanna allt rätt och levererade hela Boðis kapacitet på banan.
Guðmundur Einarsson och Draumur från Tängmark kämpade något med balansen i passen. Kapaciteten i ekipaget är enorm och när balansen faller på plats så kommer de kunna bli oslagbara internationellt i passgrenarna. Stilpassen var första gren, de satte båda loppen men det var något skakigt och landade på poängen 7,29 och en 11:e plats. Andra gren var 250 m pass där Draumur tappade balansen i de två första loppen och fick ingen tid. Dagen efter var det dags för lopp tre och fyra och ni kan bara ana vad nerverna spelar roll i situation som denna. Tredje loppet och Draumur tappar balansen igen. Nu är det bara en chans kvar och då kickar in den enorma erfarenhet som Gummi har i bagaget. Han tar en privat diskussion med Draumur inför loppet och de verkar komma överens om något för att resultatet blev att de satte ett helt lopp med en riktigt bra tid på 22,57 sekunder helt ensamma på banan, vilket räckte till en 8:e plats! I speedpassen var det samma sak, balansen brast i första försöket men inför det andra försöket tog han upp samtalet med Draumur igen och fick till det med tiden 7,51 sekunder och igen en 8:e plats. Även om vi förvisso hade efter tiderna de satte på SM i somras hoppats på ännu snabbare tider på VM så kan vi inte säga annat än att de har tillsammans levererat bra resultat i alla tre grenar som de deltog i även om det inte räckte till för medaljplacering denna gången.
Daníel Ingi Smárason och Hrafn frá Hestasýn är också ett ekipage med kapacitet på världsnivå men där balansen hänger på en skör tråd. De missade i första loppet i stilpassen men satte lopp nummer två, faktiskt med bästa tiden av alla startande! I första loppet i 250 m passen blev det balansproblem, men lopp nummer två lyckades de hålla hela vägen och tiden blev 23,23 sekunder. Lopp nummer tre och fyra råkade tyvärr också ut för balansproblem så att de lyckades inte förbättra tiden. I speedpassen fick de ingen tid i första loppet men i andra loppet smällde de till med en riktigt bra tid, 7,56 sekunder vilket var riktigt nära att räcka till en topp 10 placering. När Danni och Hrafn samt Gummi och Draumur har hittat balansen så att de kan börja att satsa och gasa på riktigt så tror jag att vi kommer vittna många riktigt häftiga passlöp mellan dem, både i Sverige och internationell. För att inte glömma hotet de har på riktigt ifrån ungdomarna och ifrån Wicky Gren! Evenutellt är Sverige på väg tillbaka mot en ny storhetstid i passgrenarna?
Sist ut är Beatrice von Bodungen med sin Hörður frá Mosfellsbæ som startade i T2 och fyrgång. Trots sin unga ålder har Beatrice stämplat sig in i Sverige som en av de bästa och vi har under några års tid sett henne utveckla Hörður till att bli en av sveriges absolut bästa fyrgångshästar. Beatrice tävlade nu på sitt första världsmästerskap mot de absolut bästa i världen men lyckades tyvärr inte kamma hem de poäng som både hon och vi andra hade hoppats på. Även om jag själv aldrig har ridit på ett VM så har jag insett att det inte går att föreställa sig hur mycket annorlunda det är att rida på ovalbanan där jämfört med alla andra tävlingar. Vi ser många av världens bästa och mest framgångsrika ryttare misslyckas på ett VM, något som vi ytterst sällan ser på andra mästerskap. Den danska mästaren i tölt slog upp i galopp i töltuttagningen på VM och tappade sko i fyrgångsuttagningen. Tyska mästaren i T2 fick avbryta programmet med förklaringen att den 18 år gamla hästen inte klarade av trycket från publiken. En av favoriterna i det isländska laget hoppade till på banan i fyrgångsuttagningen vilket resulterade i att hästen trampade av sig en sko. En utav segerkandidaterna i femgången fick korsgallopp i femgångsuttagningen. Norska mästaren i T1 växlade till korsgalopp i T1 uttagningen. Men Beatrice satte faktiskt bra program både i T2 och fyrgång, utan missar. Jag är helt övertygad om att även om Hörður kanske är på väg mot slutet på sin tävlingskarriär, så är Beatrice bara i början på sin karriär och att vi inte har sett henne tävla på världsmästerskapen för sista gången! Nästa gång hon kommer dit så kommer denna erfarenhet vara till stor nytta!
Jag kan erkänna att jag var något deppig efter SM på Romme i somras, efter att ha tittat på en del uttagningar och finaler. Efter detta VM måste jag dock också erkänna att jag är hoppfull om framtiden. Vi har utan tvekan ryttare som kan vara i topp i världen. I många fall är det snarare frågan om att de behöver ha ännu bättre hästmaterial för att fightas mot ryttare ifrån andra länder. Under årets avelsbedömningar har jag också fått känslan av att trenden på uppfödningssidan har vänt efter några års svacka. Det börjar igen komma fram hästar i Sverige med riktigt intressant kapacitet, som behöver bara en topp ryttare för att kunna nå hela vägen. Nu kan vi bara hoppas att de bästa hästarna hittar till de bästa ryttarna och då kommer vi åter kunna vittna SM där det är flera stycken i varje gren som håller världsklass nivå och framtida VM där vi har flera svenska medaljer.
Skål för framtiden!
Heimir Gunnarsson, avelsledare